Gråzonen mellan idrott och verklighet

Gråzonen mellan idrott och verklighet

Det är ett allmänt accepterat faktum att vi tillåter en typ av våld inom idrottsvärlden som vi inte hade tillåtit på gatorna – hade så inte varit fallet hade sporter som till exempel MMA aldrig ens existerat. Även i lagidrotter så som hockey inträffar då och då situationer som hade chockerat ute på stan – och frågan är: var drar vi gränsen för vad som bör hanteras inom idrottssfären, och för när civilsamhället bör blandas in?


I ganska precis tre veckor har situationen mellan Pixbospelaren Linus Henriksson och Växjös Christopher Holmér gått het i media. Incidenten, som fångats på video ur två olika vinklar, inträffade under den allra sista spelminuten av den tredje perioden, i matchen mellan Växjö och Pixbo. Holmér – som har kommit att betraktas som det huvudsakliga offret i det hela – är här den första att göra sig skyldig till en förseelse. I och med att Henriksson passerar bakom honom, väljer han att kliva ut i motståndarens löpbana och fälla denne till marken.

Så långt förefaller händelsen inte vara särskilt anmärkningsvärd – det som dock väckt desto mer uppmärksamhet är vad Pixbospelaren samtidigt gör sig skyldig till. I fallet vrider han sig i luften och svingar klubban i Holmérs riktning. Resultatet blev olyckligt – men inte så olyckligt som det hade kunnat bli – smällen tar visserligen i ansiktet, men medför ändå inte mer än en sprucken läpp.

Huruvida Henriksson ämnade att faktiskt träffa Holmér i ansiktet eller inte är till skrivande stund ännu oklart – själv menar han att incidenten var en ren olyckshändelse och att han inte kunde hjälpa den svingande bana hans klubba tog. I spelögonblicket är motivet dock irrelevant – varje spelare är ansvarig för sin egen utrustning och då ens klubban träffar en motståndare i huvudet ska förseelsen automatiskt generera i en fem minuters utvisning.

För Henriksson blev påföljderna dock betydligt allvarligare än så – svensk innebandys juridiska nämnd bestämde under de följande dagarna att stänga av Pixbospelaren i åtta matcher. Inte heller detta kommer som en särskilt stor överraskning, men det var nog få som anade att händelsen sedan skulle polisanmälas.

Så, var drar vi gränsen? Det är för mig uppenbart att det finns en gråzon, inom vilken varken vanliga lekmän eller juridiska nämnden riktigt vet hur saker och ting bör behandlas. Det är oklart vad för riktlinjer som finns. Det är till exempel mycket sällan, eller aldrig, som en ful tackling resulterar i en polisanmälning. Detta trots att konsekvenserna för den utsatta spelaren faktiskt kan vara fysiskt mycket svåra – många minns väl exempelvis hur landslagsspelaren Alexander Rudd linkade omkring på planen under det senaste SM-slutspelet.

I idrottens värld tenderar man att vilja hantera incidenter som denna internt. Man anser att det som sker på planen bör stanna inom innebandyn och således blandar man sällan in civilsamhället.

Oavsett om vi anser att en polisanmälan av just det som hände mellan Henriksson och Holmér var rätt eller rent ut sagt löjeväckande, så kan nog de flesta gå med på att det finns en gräns. Det är därför av största vikt att vi lär oss erkänna för oss själva när juridiska nämnden inte längre räcker till – annars har vi plötsligt legitimerat ett övervåld som inte hör hemma.

En formulering av riktlinjer borde vara på sin plats, för alla inblandade önskar nog att det fanns en tydlighet kring vad man riskerar, då man kliver in på planen – både som offer, rent skademässigt, men även som förövare och rent juridiskt.

 

Kajsa Larnhed
kajsa@norrortssporten.se

Kommentarer

Kommentera