Hagman: Hur mycket “skitsnack” det är på fotbollsplan

Hagman: Hur mycket “skitsnack” det är på fotbollsplan

Hur många gånger som barn fick man inte höra om hur fysiskt det var att spela med A-laget? Om hur man som ung skulle behöva växa och få mer muskelmassa för att kunna hänga med “de stora grabbarna”. Nu är jag endast nitton år och har inte många år med erfarenhet bakom mig, men myten som säger att det ska bli fysiskt tuffare ju äldre man blir känns inte existerande. Numera handlar det om muntliga psykningar och där undrar jag, var går gränsen?

“Jävla tjockis”, “Sluta gråt” och “Håll käften äckel” är bara några exempel på vad man kan få höra på en fotbollsplan. Visserligen grova exempel men tyvärr sanna. Tre matcher in i division två och det mesta man får höra är liknande exempel som de nämnda. Ytterst sällan får man en eftersläng eller kapning om motståndaren är arg, utan istället får man höra meningar som handlar om var du är ifrån eller om hur du ser ut. I helgens match, där Täby lyckades kvittera till 1-1 i andra halvleken och få en poäng hemma mot Stocksund var det flera åskådare som kommenterade att det inte kändes som en derbymatch. Att det inte var många fysiska dueller och närkamper utan istället att det var en “snäll” match. Det stämmer nog, men jag tror det har sin förklaring. Tack vare sociala medier är det lättare än någonsin att gömma sig bakom en skärm och jag tror det smittar av sig till fotbollsplanen. Den nya generationen, jag inkluderad, är numera van att knappt behöva stå för vad man säger eller skriver. Så istället för att kanske trycka till en motståndare lite mer nästa gång väljer man att uttrycka sig i ord, för att kunna “gömma sig”.

Till viss del har det sin fördel. Det resulterar i färre våldsamma tacklingar vilket i sin tur leder till färre skador. Jag har förståelse att det kan bli spänt i vissa situationer, och i stundens hetta säger man saker utan att hinna tänka till och faktiskt tänka på vad man säger. Jag hoppas att man kan inse efter matchen vad man har sagt och, trots resultatet, kunna be om ursäkt. Den allsvenska domaren Mohammed Al-Hakim pratade i podcasten “3-5-2” om hur nivån på snacket på plan har blivit bättre med åren. Jag blev väldigt glad av att höra det, och hoppas att han har rätt. Jag tror det handlar om en personlig utveckling hos varje individ och kunna agera som den “bättre” i en situation där man blir ilsken.

I slutändan förstår jag att det är en del av sporten, och det finns en sida av det som jag också gillar. Det ska vara tufft på en fotbollsplan, det ska vara en viss fiendskap mellan två lag men efter matchen ska man kunna lägga det utanför och kunna be om ursäkt. Det finns andra sätt att visa att man tycker man är bättre än sin motståndare. Jag hoppas det är något vi alla fotbollsspelare kan tänka på i framtiden.

Jesper Hagman
jesper@norrortssporten.se

Kommentarer

Kommentera