Orättvisa spelaravtal – en följd av dålig informationsspridning

Orättvisa spelaravtal – en följd av dålig informationsspridning

Innebandyn är fortfarande en mycket ung sport och en ständig utveckling är därför ett måste. Att utvecklas gör vi genom bredd – genom att många spelar och genom att de gör det länge. Allra viktigast är att de unga fortsätter. De har många år kvar på sig, innan det är dags att lägga av, och de är därför som mest värdefulla. När dessa ungdomar fyller 18 år är det dock något som förändras. Plötsligt är innebörden av deras idrott inte den samma – det ska skrivas avtal och kontrakt, varav båda är mycket bindande.

I utgångsläget har vi en ömsesidig situation – spelare X vill tillhöra förening Y och förening Y vill knyta sig an spelare X. När det gäller förbundsserierna är det inte ovanligt att spelaravtalen skrivs på i alla fall två år, vilket innebär att föreningarna har juridisk rätt till den berörda spelaren under hela den tiden.

I innebandy är det så att de allra flesta idrottar ideellt. Detta medför att en förening i SSL och Allsvenskan måste locka med något annat för att det ska vara värt för spelaren att binda upp sig på den extra tiden. I gengäld för att skriva på ett tvåårskontrakt får man därför material – det brukar handla om en eller två klubbor, ett par skor, träningskläder och matchställ. Det är inte mycket, men det ger en känsla av professionalitet.

Mycket kan hända under en säsong och eftersom de flesta spelarna idrottar utan ersättning måste livspusslet i övrigt också gå ihop. Ibland händer det att någon vill bryta ett icke utgånget avtal. Det kan handla om att man inte trivs, att man inte får den speltid man förväntat sig eller att de justeringar man gjort i sitt liv för att satsa på innebandyn helt enkelt inte fungerade. Om spelaren vill avsluta sin karriär är det oftast inga problem, men skulle hen vilja byta förening är det mer komplicerat. Då kan svaret från föreningarnas sida bli ett nej.

För att få bryta kontraktet vill föreningen att den nya klubben till ska ersätta förlusten ekonomiskt. De motiverar det hela med att de har haft en del utgifter för sagda spelare och det är till viss del är sant. De där klubborna, skorna och kläderna kostar kanske sammanlagt några tusen och det kan vid första anblick verka rimligt att klubben ska vilja bli kompenserad för dem.

Haken är att det mesta av detta material ändå hade bytts ut efter en säsong – mycket av det är förmodligen införskaffat genom sponsoravtal och sponsorer vill i regel ha sina senaste produkter ute bland klubblagen. Om en spelare därför redan har spelat en säsong för den berörda klubben borde detta argument med andra ord vara passé. Pengarna har redan tjänat sin sak.

Det är ett känt faktum att innebandyn inte omsätter lika stora belopp som till exempel fotboll eller hockey gör. Därför är de summor som föreningarna kräver av varandra inte särskilt stora, men de kan ändå bli problem om den fakturerade föreningen inte har det ekonomiska spelrum som krävs.

För den spelare som hamnar i kläm på detta vis kan situationen bli psykiskt påfrestande. Det är inte lätt att veta när eller om det hela kommer lösa sig, om man själv ska lägga sig i eller om man borde hålla sig utanför. I innebandyn finns det ofta inte några managers eller agenter som kan kasta sig in för att hantera och förklara övergångar – därför är spelaren många gånger ensam.

Förutom att det förstås är beklämmande att en spelare ska behöva hamna i denna situation är det också negativt ur ett större perspektiv. Målet med all idrott är att få behålla så många spelare som möjligt, så länge som möjligt – på så vis skapar vi bredd och kan utvecklas. Skulle denna spelare dock få dåliga associationer till föreningsverksamheten kan det leda till att hen väljer att avsluta sin karriär. Då har vi förlorat ett värdefullt tillskott till idrotten, och blir förekomsten av dessa situationer för stor så bromsar vi innebandyns utveckling som helhet.

I utgångsläget har vi en ömsesidig situation – spelare X vill tillhöra förening Y och förening Y vill knyta sig an spelare X – men avtalen är inte så ömsesidiga som de borde vara. Det är framförallt de unga spelarna som drabbas. I och med att de har fyllt 18 år är de ansvara för vad de skriver under, men den ungdomliga naiviteten är ett problem.

Vem bär då ansvaret för att se till så att detta inte händer?

Eftersom alla myndiga spelare är ansvariga för sig själva finns inga föräldrar med i bilden och eftersom innebandyn fortfarande är en ung sport finns heller inga managers. För att de unga spelarna därför inte ska behöva bli utelämnade på detta vis måste ansvaret inses och tas på förbundsnivå. Vi måste börja kommunicera med juniorerna och förbereda dem för vad det innebär att träda in i seniorverksamheten. Det hela behöver inte ens bli särskilt komplicerat. Det räcker med att varje förening har ett tillfälle där man pratar om avtal och kontrakt – hur bindande de är och hur pengar kan komma att bli inblandade, trots att spelaren själv aldrig ens sett röken av dem.

 

Kajsa Larnhed
kajsa@norrortssporten.se

Kommentarer

Kommentera