PROFILEN: Ett av Sveriges OS-guldhopp i Tokyo 2020

PROFILEN: Ett av Sveriges OS-guldhopp i Tokyo 2020

NORRORTSSPORTSPROFILEN Sjua i OS-Rio. Därefter har det blivit WC-guld. Nu tar hon sikte på OS i Tokyo 2020. Men först är det EM och VM som gäller för kanotisten Linnéa Stensils.
– Det är klar man blir trött på det i bland, säger Linnéa Stensils.


Vattnet ligger rejält stilla denna morgonen. De röda husen, sjöbodarna, står i rad några meter från bryggan. Här här det också ganska stilla – bara en person som lyfter några brädor.

De grå molnen som dra förbi släpper fint, fint regn. Sånt regn som gör att man blir blöt in på bara kroppen om man står ute för länge. På detta stället ska ett av Sveriges guldhopp i OS 2020 dyka upp – kanotisten Linnéa Stensils.

Plötsligt kommer någon cyklande och det är hon. Cykeln stannar, regnhuvan åker av och hon sträcker fram handen och säger hej.

Vem är Linnéa Stensils?
– Bor här i Vaxholm och tävlat för klubben sedan jag var sex år gammal. I dag tävlar jag för landslaget i sprintkanot och har senaste året fokuserat på K1 200 meter och 500 meter.

Varför blev det just kanot?
– Det var min två systrar som började i kanotskola och sedan gick jag bara och väntade på att få börja. Man ska ju kunna simma och vara tillräcklig stor för att vara i kanoten. I början fick jag bara paddla en polokanot som bara svängde runt och inte har något roder på. Men sedan var det en St Erikscup i Stockholm, en distriktstävling, som mina systrar skulle tävla i. Då var jag där och heja på, så sa klubben att man behövde fler poäng och jag fick chansen. Där vann jag min klass och sedan dess har jag bara älskat och paddla.

OS i Rio 2016, där fanns du med. Var du där för att se och lära med tanke på din unga ålder?
– Man får ju inte komma till OS om man inte klarar kvalgränserna. Det är väldigt tuffa gränser. Vi missade dessa under VM året innan, som var det stora kvalet. Men så var det återkval samma år som OS. Då var det två platser kvar som skulle ges ut. Det var som en bonus i och med att jag lyckades ta en av dem. Men såg även där att jag har en hög standard så jag kan ta mig till OS. Och på OS lyckades jag kom sjua så blev det som ett genombrott. Men när jag var där så var det som en bonus och jag ville lära mig hur det var. Självklart prestera men det var väldigt mycket glädje och ingen press på mig.

Du blev sjua och första tjejen på K1 200 meter. Är Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson ett minne blott nu?
– Nej dem har ju verkligen samlat resultat men de har inte kört 200 meter, så jag är första svenska tjej som tar sig till final på den sträckan, vilket är en jätterolig merit. Men Agneta och Susanne var väldigt duktiga. De var stora idoler för mig också som man såg upp till och ville bli lika bra som. Men hoppas jag kan köra 500 meter på nästa OS och mäta mig med dem där.

Du är bättre individuellt än i lag. Hur kommer det sig?
– Det är stora skillnader mellan dessa. Som det är just nu så har jag kört mest för K1 denna säsongen. För att vaa bra i K2 eller K4 så behöver man mycket tid tillsammans i kanoten och kunna träna det. Sedan fick jag lite problem med ryggen förra året, innan OS-kvalet, och sedan dess har jag varit lite rädd för besättningsträning för att de är lite tyngre och måste hålla högre frekvens.
– Så jag har varit lite försiktigt med den träningen. Men jag och Moa, som jag tävlade med nu, har stor potensial att köra bra, så det är säkert en besättning ni kommer se i framtiden också. Men efter de WC-tävlingar jag varit med i nu, så är jag tagga på att se hur långt jag kan komma i K1.

Framtiden. Hur ser den ut?
– Som sagt, Tokyo är något jag har sikte på. OS är ju det största som en idrottare kan vara med på i princip. Just i dag så ser jag väldigt långsiktigt på det, men nu är det dessa delmålen, EM och VM, som är i fokus.
– Sen tror jag att jag är en av dem som kan ta medaljer i Tokyo och det är inget jag får låta komma i överhand men det är fortfarande ett faktum som jag måste ta vara på och jobba på. För jag har chansen att stå överst på pallen i OS som skulle vara superhäftigt och skulle jag inte ta vara på det så tror jag att jag kommer ångra mig själv efteråt.

 

Kenneth Andersson
kenneth@norrortssporten.se

 

Kommentarer

Kommentera