Världens bästa innebandylandslag

Världens bästa innebandylandslag

I lördags eftermiddag tog innebandy-VM slut. Som vinnare stod som vanligt Sverige och som silvermedaljörer Finland. Det kan tyckas att spänningen är frånvarande i en turnering där finalplatserna i regel är två lag förunnade, men idrott är ofta mycket mer än själva tävlingsmomentet. Tycker man därför inte att innebandy-VM är sevärt så har man missat halva poängen.

Alice Granstedt – född så sent som 1998 – debuterar i landslaget. Hon är 19 år gammal och är den minst rutinerade spelaren i landslagssammanhang. Ändå är hon center – en av planens kanske mest svårspelade positioner – och ändå gör hon det galant. Få spelare begår så få misstag som hon gör. Varje pass sitter med precision på medspelarnas blad och varje skott är välavvägt och stenhårt. Det kanske mest imponerande av allt är dock inte hennes tekniska färdigheter, utan de fysiska. Under våren gjorde hon come-back efter en korsbandsskada och under hösten har hon fått en avgörande roll i världens bästa innebandylandslag.

Idrott är så mycket mer än bara ett tillfälle att tävla – att påstå något annat vore att trivialisera det hela. Det finns ett mentalt spel som inte alltid är så enkelt. Man brukar prata om under- och överskattning och om att alla av de totalt 60 minuterna måste genomföras. För svenska landslaget i innebandy handlar det ofta om allt detta på en och samma gång. Man får inte ta motståndet på allt för stort allvar och bli för feg, man får inte ta de på för lite allvar och bli övermodig och i slutskedet måste man många gånger fortsätta prestera, trots att man leder med en tiomålsskillnad.

Under finalen är Johanna Hultgren en av de spelare som får se sig själv utanför laguppställningen, men hennes VM-prestation bör inte förringas. Hultgren är ett fysikfenomen och en förebild för alla kvinnliga och manliga idrottare. Som bänkvärmare är hon också optimal. Under gruppspelet visar hon flera gånger att hon inte tänker lägga några fingrar i mellan. Efter att ha suttit kall en hel match får hon plötsligt spela och som hon gör det! Hon river, sliter och tacklas offensivt på ett sätt som nästan är förnedrande för motståndet. Man kan inte annat än förundras över att Sverige har råd med att bänka en sådan fantastisk talang.

Det är bara för förbundskaptenen Lundmark att klappa sig själv på axeln för hur han lyckats motivera svenskorna till att fullfölja varje match och varje minut, trots att vinsten aldrig ens är hotad. Svenskorna skäms inte för hur bra de är – de gör mål på mål och vart enda ett är snyggt och väl framspelat. Det är en konstform i sig, att vara så bra trots att man leder med så mycket.

Malin Andréason blev mamma för ett år sedan – nu vinner hon VM-guld. I en intervju säger hon att om man ska vara borta från sitt nyfödda barn så mycket som innebandyn kräver, ja då ska man också se till att göra tiden värd. Med facit i hand kan man inte säga annat än att hon gjorde sak av sina ord. Tillsammans med Anna Wijk är hon landslagets kanske bästa radarpar och likt Alice Granstedt har hon gjort en enorm fysisk återhämtning sedan sitt uppehåll. I VM-finalen var hon likt Hultgren inte med i startfemmorna, men i resan dit var hon lika delaktig som alla andra.

Att förneka att det är svårt att vara så bra som Sverige är i hela 60 minuter är att förneka idrottens väsen per se, för sanningen är att i all sport finns ett mentalt spel som är minst lika svårspelat som det faktiska. Det är inte alla lag som klarar av att vara så fokuserade som svenskorna varit hela VM igenom – Finland klarade det till exempel inte. Siffrorna i de svenska matcherna är stora helt enkelt för att man inte skäms för hur bra man är och för att man inte tröttnar. Man gör sin grej och man bjuder på en fantastisk innebandy under första som sista minuten. Om vi som publik inte imponeras av det, så vet jag inte vad som måste till. Blir vi inte imponerade av det, så har vi inte förstått sportens komplexitet och inte lärt oss uppskatta dess alla delar.

Svenska landslaget består av en hel drös med spelare som egentligen alla förtjänar att nämnas – exempelvis passningsgeniet Anna Wijk, Jennifer Stålhult med sina unika handleder och Moa Tschöp i sin roll som offensiv back. Att påstå att det bara är matchen mot Finland som är sevärd i hela VM är därför helt absurt. Det är som att påstå att alla dessa spelare – världsstjärnor som Iza Rydfjäll, Isabell Krantz och Emelie Wibron – inte spelar rolig innebandy. Så är förstås inte fallet, varenda en av dessa tjejer är noggrant utvalda från världens bästa liga, SSL. De spelar i världens bästa landslag, där andra ikoner som Therese Karlsson och Louise Wikström inte fick plats. De är faktiskt bäst i världen och trots att spänningen ibland kan tyckas utebli, så är den innebandy de spelar alltid sevärd, helt enkelt för den är bäst i världen.

För er som slog er ned framför TV:n först då Amanda Delgado Johansson och Sara Hjorting avgjorde finalen, ni missade en fantastisk resa dit.

 

Kajsa Larnhed
kajsa@norrortssporten.se

Kommentarer

Kommentera