Speltips inom fotboll är Ken Lennaárds vardag och för att vara framgångsrik gäller det att se bortom resultaten och ha ett bra minne.
När jag var liten spelade jag alla de stora lagsporterna. Uppvuxen i Akalla blev det fotboll i Järva SK, ishockey i Kista HC, handboll i IF Sleipner och basket i Akalla Sunjets.
Det innebär att jag sett de flesta idrottshallar och fotbollsplaner i norrort. Jag kommer ihåg hur långt det var att åka på bortamatch mot Skånela IF, tills det än dag var bortamatch mot Kungsängens SK. Kändes som att det låg i Lappland ungefär.
Någonting jag verkligen såg fram emot var att möta Drakulas Bröder i Sanktan. Inte bara för att det var det enda hockeylaget vi i B-laget hade chans att slå, utan också för att jag undrade var de huserade. Svaret fick jag i en ishall i Täby. De hade varken huggtänder eller blod på tröjan och vi lyckades vinna med 4-2. Jag gjorde mitt enda mål någonsin och jublade som Mats Sundin (han gjorde hela 564 styck) i NHL några år senare.
På tal om Mats Sundin så började faktiskt min fotbollskarriär med honom på Helenelunds IP. Sju år gamla delades knotten upp i sjumannalag som hade Allsvenska lags namn. Jag spelade i Hammarby och det var inte kul för dom sög som vanligt. Men bättre än AIK för den tröjan hade jag aldrig tagit på mig. Djurgården var helt överlägset. De hade en stor blond kille på mitten som dominerade. En gång var de kort om man och jag fick dra på mig en blårandiga tröjan och spela med Mats Sundin.
Det var en grusplan på den tiden och morsan förstod aldrig varför jag slängde mig mot bollen så att jag skrapade benen blodiga. Och kanske var det tur att Drakulas Bröder inte spelade fotboll.
Sedan min barndom har det alltid varit naturligt att hålla på lagen från norrort mot lag från söderort och ännu längre bort. Först Djurgården såklart, och aldrig AIK eller Hammarby, men sedan alltid lag från norrort före allt annat.
Det tog lite extra tid att gilla BP och Bele som var helt överlägsna bland Sankt Erikscupens 71:or. BP hade en lång Pascal Simpson som dominerade och Bele hade en lika lång och lika dominant Johan Mjällby. Bele i kvarten på Kluringcupen blev 0-11 i baken. Men jag lärde mig att hålla på dem också och jag luslästa alltid tabellerna för att se om lagen från norrort vunnit i Division 1 Norra.
Vasalunds IF var ett av lagen i näst högsta divisionen under hela min uppväxt. Konstant 3-4:e bästa lag i Stockholm år efter år, men de fick aldrig ta steget upp till Allsvenskan.
Solnalaget gick upp till näst högsta divisionen 1977. På den tiden fanns det två Division 1. Vasalund etablerade sig snabbt som ett lag som hörde hemma där.
Vasalunds placeringar i Division 2 Norra 1977-1987 i kronologisk ordning:
10, 10, 5, 3, 3, 5, 8, 7, 9, 6, 11
Två tredjeplaceringar var det närmaste Allsvenskan de kom. Men 1980 var de 8 poäng efter AIK och 1981 var de 5 poäng efter IFK Eskilstuna så speciellt nära var det inte. Men det skulle komma.
Vasalunds placeringar i Division 2 Norra 1988-1990 i kronologisk ordning:
3 (5 poäng efter)
2 (Samma poäng och samma målskillnad)
2 (12 poäng efter)
Mer otur än Vasalund hade den hemska säsongen 1989 går inte att ha. Vasalund hade dominerat serien hela säsongen. I näst sista matchen slogs BK Forward med 3-1. Forwards reducering i sista minuten var det ingens om brydde sig om då. Inför sista matchen behövde Vasalund bara vinna mot mittengänget Luleå. Men det blev 0-0 efter en missad straff. Det gjorde inte så mycket då Hammarby behövde vinna med 6 mål och slutresultatet blev 4-0 till Bajen. Speakern i Luleå gratulerade Vasalund till den Allsvenska platsen och spelarna jublade.
Det skämtas om att de där uppe i Norrland är efter, men här var de före. Matchen var inte slut och Hammarby gjorde 2 mål på övertid. Det var sällan någon extra tid tillagd på den tiden och det var seriens sista spark som fastställde slutresultatet. Hammarby och Vasalund hade båda 36 poäng (2 poäng för vinst på den tiden) och +25 i målskillnad. Men Hammarby gick upp i Allsvenskan på fler gjorda mål. Bittert minst sagt.
År 1990 och 1991 bestod näst högsta divisionen av 4 åttamanaserier. Vasalund kom 2:a båda åren.
1993 kom Vasalund 2:a igen. Och återigen efter Hammarby. Men den här gången innebar andraplatsen kval. 2-2 hemma mot Örebro följdes upp av 0-0 borta och missat Allsvensk plats på grund av färre gjorda mål på bortaplan.
Hur mycket stryk ska ett lag få innan de ger upp?
1994 kom de 4:a och 1995 kom de 3:a, en poäng ifrån kvalplatsen.
Sedan hade Vasalunds IF krigat klart på Skytteholms IP. Klubbens starke man Bo ”GT” Petersson hade inte mera ork. Det var han som hade styrt skutan i alla år och man måste undra hur mycket de missade chanserna till Allsvenskan åt upp av hans själ.
Inget lag har varit närmare Allsvenskan är Vasalunds IF. Och ingen förtjänade förmodligen det mer än Bo ”GT” Petersson i svensk fotbollshistoria. Men så är det med den saken.
Domaren i livets match har alltid varit blind. Det enda man kan göra är att kämpa tills han blåser av.
/Ken Lennaárd
Ken Lennaárd är en av Sveriges mest kända pokerspelare och driver idag sajten Winbets.com. Han är uppvuxen i Akalla och hjärtat klappar alltid extra för lag från norrorten.
