PORTRÄTT Många kommer att sakna nummer 32 i Täby FC. Både på och utanför plan. Nu har hon dock lämnat Innebandysverige ett besked – Klubban läggs på hyllan. Norrortssporten har intervjuat henne efter beskedet.
–Jag vet nog inte riktigt hur det kommer att kännas förrän det verkligen drar igång igen, säger Jennifer Stålhult.
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”block” ihc_mb_who=”unreg” ihc_mb_template=”3″ ]
Nu får Täby FC välja en ny lagkapten.
Jennifer Stålhult har varit Täby trogen under hela hennes innebandykarriär, bortsett från tre säsonger i Hässelby. Norrortssporten passade på att göra en längre intervju med nummer 32, efter att hon lämnat beskedet till hela Innebandysverige.
Vad är det som har gjort att du har stannat i klubben?
–Jag har varit med sedan klubben IFK Täby startades, jag är uppväxt här så att det har varit naturligt för mig att spela i Täby. Jag har inte heller känt någon stress över att spela i andra lag eller andra divisioner utan jag gick till SSL från Hässelby när det kändes rätt. Jag har alltid spelat för att jag tycker att det är roligt och mina lagkamrater har varit det viktigaste för mig. Jag har alltid trivts i Täby och det har vägt tyngst.
Om du själv får beskriva din innebandykarriär. Hur skulle det bli då?
– Jag har nog alltid haft en fallenhet för innebandy, inte behövt kämpa så hårt i unga år för att vara duktig. Det var först när jag gick till SSL och fick en raketsäsong, debut i landslaget och årets rookie som jag förstod att jag hängde med och kunde prestera bra även i högsta ligan. Det var även när jag gick dit som jag förstod hur hårt man behövde träna. Jag var inte långt i från att kräkas på varje fyspass den första försäsongen. Jag tror att min första säsong satte prägeln på åren som skulle komma. Jag fick chansen i landslaget, fick ta stort ansvar i klubblaget och fick senare även vara lagkapten vilken har gjort att jag växt mycket som spelare och person. Fick vara med och ta hem 2 VM-guld vilket är otroligt stort och nu i år även ett SM-guld vilket är det absolut största. Jag är otroligt stolt och tacksam över min karriär. Även nöjd över att jag inte föll för trycket i unga år och bytte lag för tidigt, utan jag bytte till högsta ligan när jag kände mig redo.
Förutom guldet. Vilket/Vilka är dina bästa minnen, om du tittar i backspegeln?
– Kvartsfinalserierna mot Endre kommer jag alltid att komma ihåg. Otroligt härliga matcher, häftigt att uppleva ett sådant publiktryck i Ica Maxi Arena.
Sedan självklart semifinalerna mot IKSU, det är något utöver det vanliga när det gäller känslostormar. Helt fantastiskt. Sedan har man minnen från unga år, stadslags-sm och andra turneringar som var otroligt roliga. Har även fina minnen från mina två säsonger i Hässelby, riktigt härligt gäng, vi var duktiga också!
Du har ju producerat ett och annat mål. Vilka Om du får nämna 3 är dem snyggaste/viktigaste mål du gjort enligt dig?
– Svårt att hålla koll på mål man har gjort men några sitter såklart kvar. Det finns faktiskt ett mål mot Pixbo på Youtube (som du har filmat) som jag tycker är riktigt snyggt om jag får säga det själv. Jag kommer även ihåg ett slagskott från halvplan i ”kryllan” mot Telge, då blev jag nog mest chockerad för att jag inte skjuter slagskott så ofta. Det är säkert ingen annan som kommer ihåg det, haha.
Det mest känslosamma målet var nu senast i Globen. Att få stå där med Täby, att vinna guldet, och att även få göra mål i finalen är en sjuk känsla.
Har du haft någon förebild, då tänker jag i innebandyvärlden?
– Jag har imponerats mycket av många spelare av olika anledningar. Jag imponeras som mest av spelare som har ett otroligt lugn med bollen, som t.ex Moa Tschöp, Ida Sundberg, Cornelia Fjällstedt, Lisa Carlsson, Isabell Krantz m. fl. Finns hur många som helst med den kalibern i SSL.
Under dina år som spelare, har du haft någon spelare som du tyckt varit extra svår att möta?
– Ironiskt nog finns dom i min egen klubb. Elin Lundström är jävlig, har otroligt stora fötter av någon konstig anledning och den längsta klubban i serien. ALLT fastnar på henne. Attermo är superknepig, avig och gör saker på planen som man inte förstår, som man ej kan lista ut. Och där står man med svansen mellan benen.
Och så vänder vi på frågan, har du haft någon du tyckt varit extra rolig att trycka till i en närkamp?
– Jag är inte riktigt någon närkampsspelare men jag tycker det är extra roligt att trycka till vissa spelare såklart, inga namn nämnda
Om du får ge några tips till dem som vill satsa på en innebandykarriär, vad blir det då?
– Under mina yngre dagar var det absolut mest fokus på att ha kul, lattja, improvisera, prova nytt, inte ta allt på för stort allvar vilket jag tror har gjort att jag har haft kvar glöden för sporten så länge.
Jag har alltid varit en teknisk spelare och jag tror att det är viktigt att spetsa till det man är allra bäst på, och självklart även träna på det man är mindre bra på. Men man får inte glömma bort att bli ännu bättre på ”det man redan kan”.
Vad kommer du göra nu, när klubban läggs på hyllan?
– Jag kommer såklart att jobba, spendera mer tid med vänner och familj. Fortsätta träna, korpen-fotbollen har redan dragit igång. Ska utnyttja möjligheten att nu kunna leva ett spontanare liv. Jag kommer självklart även spendera ett par söndagar i nya hallen för att stötta mina tjejer!
Tror du att det kommer bli svårt att hålla fingrarna borta från klubban när säsongen drar igång?
– Självklart kommer det vara det. Jag vet nog inte riktigt hur det kommer att kännas förrän det verkligen drar igång igen. Har jag tur får jag komma ner och lattja lite då och självklart kommer det vara det. Jag vet nog inte riktigt hur det kommer att kännas förrän det verkligen drar igång igen. Har jag tur får jag komma ner och lattja lite då och då.
Finns det chans att se dig på en innebandyplan framöver?
– Det får vi se. Jag kan inte säga att jag aldrig mer kommer att spela innebandy, det kan nog ingen som slutar lova.
Om Täby ringer och frågar om du kan ställa upp, om det är kris i laget. Gör du det då?
– Jag kommer att se till mig själv och inte ta beslut efter vad någon annan säger eller vilka behov som finns. Känner jag att jag vill spela igen så kommer jag att göra det.
FOTO: Keith Rönnberg
[/ihc-hide-content]
